En stor del av filmen utspelar sig på Göteborgs konserthus.
Ett fullt konserthus med festklädda besökare, Göteborgssymfonikerna – en av världens bästa symfoniorkestrar - och Kammarkören Pro Musica. Lägg därtill ett fullt filminspelningsteam och där har du inramningen och bakgrunden till ett par av inspelningsdagarna för Lisa Langseths debutlångfilm. Addera sen på ett psykologiskt drama med mycket duktiga skådespelare och du har en trolig succé.
Samuel Fröler som spelar dirigenten Adam ska just påbörja en intervju ute i konserthusetsfoajé med husets webbtv-kanal. Han småsnackar lite med fotografen som ställer in kameran.
Samuel Fröler dirigerar Göteborgssymfonikerna.
-Vilket väder ni bjuder på! Det vräker ju ned! Och i Stockholm är det sol, hörde jag… säger Samuel Fröler och ler.
-Har du sett vår webb-tv? frågar fotografen
-Nej. -Jag tänkte att du kanske gjort lite research…
Samuel Fröler skrattar;
-Nej… min research handlar just nu bara om musik…
Samuel Fröler spelar dirigenten Adam.
Plötsligt hörs en röst nedifrån lokalen.
-Ursäkta! Har du tid? Bara kort…
Det är dirigenten Per-Otto Johansson som vill prata lite med Samuel Fröler. Per–Otto är den som hjälper Samuel Fröler att dirigera. Nu har han synpunkter på hur orkester och kör slås av. Han går fram till Samuel.
-Alltså, du gör så här… Per-Otto Johansson visar med händerna hur Samuel slår av orkestern med en rapp stängd gest.
-Det är inte Amen för mig. Amen det är mer så här. Både kroppsligt och andligt så är detta ett Amen, säger Per-Otto Johansson och knyter ihop händerna långsamt.
Det är Mozarts Requiem som är ett av styckena idag. Den slutar mäktigt lugnt och det är det dirigenten vill åt.
-Jaha… jo men jag tror att det är sådär jag gjorde, säger Samuel. Det märks att han är villig att lära men samtidigt tycker att har har kommit en bit på väg och har vinnlagt sig om att just avsluta rätt.
-Nej, nu gjorde du så här, säger Per-Otto och visar igen. Jaja, jag vill bara att du ska tänka på det!
De sista detaljerna finslipas innan tagning av Per-Otto Johansson och Samuel Fröler.
Dagen inleds med att Samuel Frölers karaktär Adam ska dirigera orkester och kör. En efter en kommer de plats, viola, cello och alla de andra som tillsammans bildar den världsberömda orkestern. Teamet riggar. Orkestern stämmer upp. Samuel Frölers karaktär Adam står på sitt podie.
Maskören Jessica Simonsson fixar till de sista detaljerna och kostymassitent Sofie Cederström justerar något på fracken. Adam står på plats. Förutom kör, orkester och inspelningsteam är det helt tomt i lokalen. I de scener som ska tas nu behövs ingen publik. A-ljudet Henrik Ohlin startar musiken. Ur en högtalare räknar en röst ned från 5 till 1. Sen slår Adam in orkestern. Mozarts Requiem smeks fram ur instrument och högtalare. För att få allt rätt spelar man till en förinspelad datafil. Det gäller att få rätt tempo. Och tempot, det är det som dirigenten sätter. Även om Frölers Adam för en lekman är omöjlig att skilja från en verklig dirigent så lämna inget åt slumpen.
-Jag har jobbat hela sommaren med förberedelserna för den här filmen. Jag fick manus i maj och har sedan dess jobbat med att lära mig musiken och att dirigera, säger Samuel Fröler. Sen har jag läst partitur.
Ett par dagar innan konserthusinspelningen har Helen Ahlsson, som är filmens producent, bekymmer. Trots ihärdigt arbete har man inte fått ihop mer än 500 statister – en gigantisk mängd statister, inte jämförbart med många andra filmer. Men det är ändå inte tillräckligt många för att fylla konserthuset. Hon jobbar på att få tag i fler tillsammans med filmens statistansvarige. Och strävsamt arbete ger utdelning. Samma dag som de stora scenerna i konserthuset ska tas kan man höra Helen i P4 Radio Göteborg där hon berättar om inspelningen och bjuder in intresserade. Och visst – när dörrarna öppnas och statisterna ska ta plats så verkar kön av statister aldrig ta slut.
Statisterna i publiken strömmar till.
-Filmen handlar om Katarina som blir helt besatt av klassisk musik, berättar manusförfattaren och regissören Lisa Langseth. Den handlar dels om ett inre själsliv, men är också politisk. Jag tycker att mediebilden av unga tjejer är sån att de ska gilla hip-hop, kläder och smink och strippa framför webbkameran. De ska inte vara intresserade av klassisk musik. Det är en sån skillnad på ungdomskultur och högkultur. Så min historia är egentligen en berättelse om vår samtid. vad som är fint och fult, bra och dåligt.
-Katarina spränger de gränser och fördomar som finns. Hon går sin egen väg och får betala rätt hårt för det, menar Lisa Langseth.
Publiken strömmar nu in. Statisansvarige Stina Eriksson styr in publiken till de olika sittplatserna, Det är ett drygt jobb och få alla på plats. Konserthuset rymmer 1300 personer. Trots producentens inbjudan i radion om inspelningen blir det inte fullt. Då gäller det att man planerar bilderna väl för att de ca 600 statisterna man har ska se ut som de är 1300. Fotograf Simon Pramsten tittar i kameran och dirigerar tillsammans med regiasstent/FAD Emma Hallin alla till rätt position. En del har fasta nummer att sitta på, andra får flytta runt, beroende på var kameran befinner sig.
Scenen man tar nu är den där huvudkaraktären Katarina, som spelas av Alicia Vikander (Andra Avenyn) och hennes pojkvän Mattias som spelas av Martin Wallström (Johan Falk), kommer in i stora salen i Konserthuset. De har av en slump vunnit två biljetter till en föreställning på konserthuset. De letar reda på sina platser och sätter sig tillrätta. Ingen av de har varit i ett sådant här sammanhang tidigare och de tittar sig runt i den mäktiga lokalen med alla uppklädda människor.
Huvudkaraktären Katarina spelas av Alicia Vikander (Andra Avenyn) och hennes pojkvän Mattias spelas av Martin Wallström (Johan Falk).
Just när man ska börja repetera fungerar inte monitorn som regissör Lisa Langseth, scriptan Anna Ödman behöver för att kunna följa bilden. Medan man letar fel så repeteras scenen utan monitorbild. Efter ett par repetitioner tar man några tagningar och efter ett tag sitter scenen. Mitt under en förflyttning av statisterna i salen så bestämmer sig en äldre dam för att det där med att vara statist är inget för henne.
-Nej, nu går jag. Nu har jag vandrat fram och tillbaka mellan tre olika platser i salen. Nu tröttnar jag, säger den äldre damen som dagen till ära klätt upp sig i vit dräkt. Hon går på ostadiga ben ut ur salen. Hon hade nog sett en lugn dag med klassisk musik framför sig. Hon snubblar till på ett av de låga trappstegen i salen och en av teammedarbetarna erbjuder henne armen, men hon ska klara sig själv…
Lite senare på dagen sitter Samuel Fröler, scriptan Anna Ödman och dirigenten Per-Otto Johansson och tittar igenom lite material som spelades in under förmiddagen. Plötsligt utbrister dirigenten:
-Wow! Det är ju helt otroligt, vilka linjer!!! Du har verkligen utvecklats. Samuel! Jag börjar bi orolig för mitt jobb!
Samuel ler nöjt. Det märks att han är väldigt noga med varje detalj och sitter i pauserna och studerar partitur. Till det som är vackert är från början en pjäs, en monolog, med namnet Den älskade, som manusförfattaren och regissören Lisa Langseth satte upp på scenen Elverket vid Dramaten i Stockholm. Nu har hon arbetat om pjäsen och skrivit ett filmmanus på samma historia. Vissa delar har kommit till och andra har fått utgå. Det är en väsensskild upplevelse att regissera teatermonolog och en stor filminspelning.
-Det är inte samma sport! säger Lisa Langseth med eftertryck, när hon under den korta lunchen blir intervjuad av GT:s reporter. Vi har jobbat jättelänge bara med att få till datum och tid för att det skulle fungera för konserthuset och symfonikerna. -Jag kan ingenting om klassisk musik, ingenting - verkligen. Men jag har tagit de stycken som jag tycker allra bäst om och det är de vi använder i filmen, säger Lisa Langseth.
Efter lunchen är Lisa tillbaka på sin plats bredvid scriptan Anna Ödman. De tittar noga på varje scen och noterar detaljer, allt för att det ska se rätt ut och inte bli klaff-fel. Alla detaljer noterar scriptan på en logg som finns för varje scen. Lisa Langseth reser sig efter varje scen och går fram till fotografen Simon Pramsten och diskuterar tagningar och scener.
-Vilken arbetsmiljö, säger flera i teamet när det passerar under repetitionerna. Och det är bara att hålla med. Den klassiska musiken ger ro och man kan samla tankarna. Många i publiken sluter sina ögon och njuter av musiken.
Dirigenten Per-Otto Johansson är mycket nöjd med sin adept.
-Han vill verkligen mycket och det har gått väldigt bra att instruera honom. Han är verkligen jättebra! säger dirigenten Per-Otto Johansson med eftertryck innan han stressar iväg till hotellet för lunch.
-Jag tycker att det är viktigt med detaljer. Det är i de små rörelserna det märks. Jag vill att även de som kan dirigering ska känna att det där – det där, det kan han. Det måste bli trovärdigt, säger Samuel Fröler. Enligt Samuel Fröler skiljer sig inte förberedelserna särskilt för denna film jämfört med tidigare roller han gjort.
-Nej. egentligen inte så mycket. Här gäller det att göra en karaktär. Att få honom trovärdig. Adam är en person som har dedikerat hela sitt liv åt konsten. Musiken är hans liv. Och han är beredd att gå ganska långt för att få det han vill. På andra områden i livet kanske han kommer till korta, men här, ja, han kanske inte tycker själv att han är ett geni, men här är han i alla fall bäst, säger Samuel Fröler.
Det är två veckor kvar av inspelningen och Helen Ahlsson, producent är mycket nöjd.
-Det känns riktigt bra, vi har ett riktigt starkt material.
En stor del av inspelningen har skett i konserthuset i Göteborg, bland annat var teamet helt ostörda under två och en halv vecka i huset och kunde rumstera som man ville.
Helen Ahlsson är producent vid produktionsbolaget Tre vänner och producerar Till det som är vackert.
-Vi kunde ju inte föreställa oss hur det skulle vara att vara här i detta underbara hus. Det är en sån härlig miljö och Lisa har faktiskt skrivit om den del scener bara på grund av huset. Det är ju helt fantastiskt att vi har kunnat vara precis som i en studio, mitt i centrala Göteborg, säger Helen Ahlsson.
Att man hamnade just i konserthuset i Göteborg är till stor del beroende av Film i Väst. Filmen har ekonomiskt stöd från Film i Väst som är samproducent. Ett av de krav som man har för att ge stöd är att stora delar av inspelningen sker i Västra Götaland. Att det sedan hus och orkester sedan hör till den absoluta eliten gör ju inte saken sämre. Även övriga delar filmen spelas in i Göteborg.
-Lisas manus är bland det bästa jag läst och det tillsammans med några av Europas bästa musiker är bara helt fantastiskt att jobba med. Sen har jag ju verkligen också handplockat inspelningsteamet och de är helt suveräna, menar Helen Ahlsson. Det är nu drygt en timme kvar av inspelningen. Kör och orkester är sedan länge hemgångna också delar av publiken har skickats hem. Kvar är bara de statister som sitter runt filmens Katarina och Mattias. Scenen där Katarina ska bli helt tagen av musiken ska tas om för tredje gången. Statistansvarige Stina talar allvar med publiken. Det visar sig att det även för statisterna är intressant att se vad kameran har för sig. En liten blick rakt i kameran från en av statisterna är dock ödesdiger. Den bryter hela illusionen. Senaste tagningen innehöll flera blickar i kameran. Så nu gäller det. Publiken måste föreställa sig orkester och kör på scenen och hålla ögonkontakt med Stina som nu ställer sig på scenen och agerar kör och orkester.
Lisa Langseth går återigen till fotografen, pratar med honom om inställningarna, hur bilden ser ut och fortsätter till Alicia. De har ett nära samtal och Lisa instruerar henne hur hon ska tänka i den bild man just nu håller på att ta. Det är en nyckelscen och närbild i filmen och Lisa jobbar på att Alicia ska leverera just det uttryck hon som regissör är ute efter. Sen sätter sig Lisa på plats bakom monitorn och bredvid scriptan. Hon ger Emma, regiassistenten, klartecken och hon startar inspelningen. Musiken börjar. Scenen är lång och i monitorn ser man verkligen hur Katarina lever sig in i musiken. Lisa är nöjd. Dagens inspelning är slut. Statisterna reser sig, sträcker på sig och går ut.
Klockan är nu strax före fem och publiken/statisterna och teamet har hört La Crimosa och Requiem under knappt fem timmar.
-Vi har ett jättebra team! säger Lisa Langseth med eftertryck samtidigt som hon slår sig ned i en av konserthusets stilrena fåtöljer.
Lisa Langseth långfilmsdebuterar med Till det som är vackert som hon även skrivit manus till.
-Jag skulle nog säga att detta på ett sätt har varit en lugn dag för mig… jag menar, det är bara de två sista timmarna som jag har haft personregi. Så jag har kunnat luta mig tillbaka och sitta och njuta av musiken, ler Lisa Langseth. Alla har verkligen jobbat på och gjort sitt jobb, helt perfekt. Vi har ett jättefint team, jättefint… Stina Eriksson har gjort ett kanonjobb med alla statisterna.
Ute i foajen puster teamet ut och firar med lite bubbel. En av de svåraste inspelningsdagarna är till ända. I alla fall om man se till antalet medverkande, statister, kör och orkester som alla ska göra precis rätt saker i rätt tid. Regiassisten/FAD Emma blir tillsammans med statistansvarige Stina särskilt tackad under minglet. Men Emma tackar själv sitt team:
-Det har varit en svår vecka. Men ni har gjort ett fantastiskt arbete! Nu tar vi helg!
De sista statisterna sitter kvar vid garderoben och pratar om dagens upplevelser. Och får man tro tonfall och hänförelse så är det inte sista gången de är statister…
Filmen har premiär i oktober 2010.
