Vad är problemet?
Den senaste veckan har min tjänstetillsättning, mitt beslutsmandat och mitt privatliv diskuterats offentligt. Det har bitvis varit helt surrealistiskt. Björn Rosengren, av alla människor har iklätt sig moralens mantel. Jannike Åhlund diskuterar huruvida mina beslut ”tar vägen via köksbordet eller sängkammaren”. Det finns andra saker att göra vid köksbordet och inte minst i sängkammaren än att diskutera långfilmsprojekt. Eller vad gör hon själv?
Jag har fått en gedigen erfarenhet av att arbeta med olika saker på filmområdet under mina åtta år på Film i Väst. När jag för ett år sedan erbjöds uppdraget att vara långfilmsansvarig blev jag mycket glad och stolt. En utmaning förvisso, men jag hade aldrig tackat ja om jag inte trodde att jag kunde göra ett mycket bra arbete.
På Film i Väst har vi skapat bra system för hur vi utvärderar projekten. Det ger insyn och gör så att beslutet inte bara baseras på personligt tycke och smak. Vi har tillsammans en gedigen erfarenhet av att värdera manus, konstnärlig kvalitet, och publika möjligheter. Investeringens storlek och de affärsmässiga villkoren godkänns av vår finanschef Katarina Krave, inte av Tomas Eskilsson. Jag välkomnar en granskning av såväl mina som Bengt Tolls (ansvarig för TV-drama) beslut. Så här långt har jag tackat ja till tre projekt.
På Film i Väst hade vår VD Tomas Eskilsson tidigare beslutsrätten för hela produktionsområdet. Nu delas den på tre personer. Vem ifrågasätter hur Bengt Toll har fått sitt uppdrag? Han, liksom Julia Boström (kortfilmsansvarig) är internrekryterade. Om Bengt Toll, 60 år, hade varit Tomas Eskilssons nya partner hade det blivit samma vinkling i media och i den krönika som skrivits av Bengts kompis Jannike? Det tror inte jag.
Film i Väst är en viktig faktor i svenskt och europeiskt filmliv, men också en verksamhet som inte är helt okontroversiell då den har flyttat filmproduktionens centrum från Stockholm till Trollhättan. En utnämning av en yngre kvinna kan, alldeles oavsett vad som hänt mellan mig och Tomas Eskilsson, sticka i ögonen på vissa. Tyvärr föds skvaller och spekulationer av det mer sexistiska slaget.
Jag och Tomas Eskilsson har en relation. Vi hade ingen en relation när jag fick mitt uppdrag för ett år sedan. Att två människor som umgås mycket på arbetet blir kära i varandra kan knappast vara ovanligt.
Att vissa massmedier har intresse av att skriva smaskiga, snaskiga artiklar förstår jag. Men vad är egentligen problemet? Kokar det inte ner till just det faktum att jag är en ung kvinna och till det snaskiga. Jag hoppas vi i Filmsverige i framtiden kan fäktas med blanka vapen.
Jessica Ask
Jannike Åhlunds krönika
